...

det svåraste är nog att veta hur man ska kunna leva.
med tanken att man liksom aldrig är bra nog.
när man har allt på pappret, ingenting att klaga på, men det endå känns som att en stor bit saknas.
när orkanen blåser upp inombords.
varje kännslosam låt träffar rakt i hjärtat.
himlen faller ner.
platt fall.
vill,vill,vill så himmla mycket, försöker.
alltid leva i skuggan.
förstår ni inte?
förstår ni inte vad ni gör med det ni säger?
sätter hela tiden nya mål när dom förra gjorde ingen skillnad.
kan man tappa sina kännslor, iallafall dom som ger en något bra?
du ska inte tro att du är något.
men om jag vill börja tro det nu, är det okej med er?
det kanske var det ni ville hela tiden, ni kanske aldrig menade det ni sa?
jag hatar tystnaden för den skriker sanningen.
om jag släpper taget är det bara mitt fel.
det med.
vill villa mitt tunga huvud på något riktigt, en axel som stannar, som inte går iväg när det blir för tungt.
jag går inte iväg, jag bär ditt huvud även när det blir för tungt, håller det över ytan även om det betyder att jag hamnar halvt under.
vill börja tro att jag är något.
att jag kan bli någon.
om jag är rädd för framtiden?
ja, jag är skit rädd.
men det betyder inte att jag inte ser fram emot att få göra mitt bästa av den.