...

det är konstigt hur det kan vända så snabbt.
det är en del av tonåren, hur många gånger har vi inte hört det? den ständiga meningen, nästan som en ursäkt mot att något skulle vara fel egentligen. det handlar inte om familjen, det handlar inte om kompisar, inte för mig för jag har dom, dom finns där och jag vet det. det var inte lätt förut, det var det inte. det är min egen ursäkt som jag är så trött på att dra. för det är ju inte bara det. går sönder, faller i sär, försvinner längere bort.
och när det har hållt på för länge, när det är det enda som känns.
då känns det ibland som att det inte finns någon mening.
jag kommer gå igenom hela livet så här, så liten på insidan.
men endå så hoppas man på något mer, annars hade man inte skrattat åt allt han sa eller sagt till henne att när vi blir stora, då ska vi erövra världen. ibland så känner man själv att ens ögon lyser och hoppas att djupet som finna där inne ska synas utåt. att man är så mycket mer. att jag är så mycket mer. fast än att jag inte är någonting.
jag är nyfiken på imorgon, jag är tacksam för livet och personerna runt omkring mig.
ingen sa att livet skulle vara lätt, bara att det skulle vara värt det.